Europeiska unionens särskilda sändebud för att främja religions- och trosfrihet utanför Europa kommer snart att utses. Maragaritis Schinas, vice ordförande för Europeiska kommissionen, tillkännagav byråns återupprättande i en tweet den 8 juli.
Tillkännagivandet avslutade vad som ibland varit en mycket livlig debatt.
Europeiska kommissionens ordförande beslutade ursprungligen att inte utse någon i rollen som rådgivare åt henne i egenskap av särskilt sändebud "för närvarande".
Sedan, efter protester från många organisationer, vände kommissionen om sig själv. Tjänsten är fortfarande vakant, så allt är fortfarande i luften och allt kan hända: Varför är det då så viktigt att ha ett särskilt sändebud för religionsfrihet i Europa?
Det särskilda sändebudets kontor inrättades 2016, precis efter att påven Franciskus hade tilldelats Karl den Stores pris. Jan Figel blev specialsändebud. Under sitt mandat reste Jan Figel över hela världen, öppnade broar för dialog och hade en avgörande roll i befrielsen av Asia Bibi, den pakistanska kvinnan som dömts till döden för hädelse och sedan frikändes.
Många ställde sig bakom återupprättandet av positionen. Kardinal Jean-Claude Hollerich, ärkebiskop av Luxemburg och ordförande för kommittén för Europeiska unionens biskopar (COMECE), noterade att "i vissa länder nådde det religiösa förtrycket nivån av ett folkmord" och av denna anledning "Europeiska unionen måste fortsätta att kampanja för religionsfrihet, med ett särskilt sändebud.”
Denna termin är Tyskland ordförande i Europeiska unionens råd. Så 135 tyska parlamentsledamöter bad regeringen att använda positionen för att trycka på EU för att återställa kontoret.
Österrikiska parlamentsledamöter undertecknade en gemensam resolution med samma mål, och judiska, ortodoxa och muslimska etiketter protesterade mot uppsägningen av befattningen.
It förväntades då att den nya Europeiska kommissionen skulle förnya mandatet. Det hände inte först. I juni skickade kommissionen ett brev till International Religious Freedom Roundtable, en sammankallande av icke-statliga organisationer och individer från vilken tro som helst som arbetar för religionsfrihet.
I brevet bekräftade kommissionen att de skulle främja religionsfriheten enligt EU:s riktlinjer från 2013, som erkänner den mänskliga rätten till frihet. religion och tro och förstå att rätten enligt europeisk lag innebär att alla är fria att tro, att inte tro, ändra sin tro, offentligt bevittna sin tro och dela sin tro med andra.
I brevet sade kommissionen också att överträdelser kommer att övervakas av EU-delegationen. Delegationen och Eamon Gilmore, särskild representant för mänskliga rättigheter, skulle rapportera om kränkningarna
Efter det, och alla protesterna, ändrade sig kommissionen och meddelade att den särskilda sändebudsposten för religionsfrihet skulle stanna. Allt är förresten fortfarande avstängt. Vi vet ännu inte vem som blir nästa särskilda sändebud och under vilket mandat.
Det finns en annan fråga. Det särskilda sändebudet tar hand om religionsfriheten utanför EU, men religionsfriheten är i fara inom EU:s gränser. Det finns många bevis att religionsfriheten krymper subtilt i Europa.
Religionsfriheten inom EU:s gräns garanteras enligt EU:s stadga om grundläggande rättigheter som övervakas av EU:s byrå för grundläggande rättigheter i Wien. Dessutom är alla EU:s medlemsländer begränsade av grundläggande demokratiska principer som kommissionen kan ställa dem till svars för om deras lagar inte stämmer överens.
Och ändå finns det fall som visar att religionsfriheten står på spel.
De senaste fallen kom från Finland och Sverige.
Päivi Räsänen, riksdagsledamot och tidigare minister, står inför fyra utredningar efter att ha tweetat ett bibelställe som ifrågasätter att den evangeliska kyrkan i Finland sponsrade Pride 2019.
Ellinor Grimmark och Linda Steen, två svenska barnmorskor, överklagade till Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna för att de hittat arbetslösa och inte kunnat söka något jobb eftersom de vägrat hjälpa till att utföra aborter. Överklagandet avvisades dock.
Dessa är inte de enda fallen, och det är inte en ny situation. Det är värt att komma ihåg att påvestolen personligen tog ordet 2013. Efter diskussionen av två fall vid Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter skickade påvestolen en lapp och förklarade brett varför religionerna inte är "laglösa områden" utan istället " frihetens utrymmen."
De två fall som föranledde den Heliga Stolens anteckning är Sindicatul' Pastoral cel bun' kontra Rumänien och Fernandez Martinez mot Spanien. Båda ger en tankeställare än idag.
Det första fallet handlade om en fackförening som bildades 2008 av prästerskapet i ett ortodoxt kyrkligt stift för att försvara sina "professionella, ekonomiska, sociala och kulturella intressen" i deras kontakter med kyrkan.
När den rumänska regeringen registrerade det nya förbundet stämde kyrkan och påpekade att hennes kanoner inte tillåter fackföreningar och hävdade att registreringen bröt mot principen om kyrklig autonomi.
En rumänsk domstol höll med kyrkan och facket ifrågasatte domstolens dom i Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter. Förbundet hävdade att beslutet att inte registrera sig bröt mot artikel 11 i Europakonventionen, som ger en rätt till föreningsfrihet.
2012 resonerade kammaren att en stat enligt artikel 11 endast kan begränsa föreningsfriheten om den visar "ett trängande socialt behov", definierat som ett "hot mot ett demokratiskt samhälle", Detta hände inte i Rumänien. Så kammaren klandrade den rumänska domstolen, och Rumänien överklagade till den stora kammaren – EU:s sista domstol för överklagande.
Det andra fallet gällde Fernandez Martinez, en spansk instruktör för religion. I Spanien, offentliga skolor erbjuder klasser i katolicism, undervisade av instruktörer som godkänts av den lokala biskopen. Fernandez Martinez fick inte sin biskops godkännande. En laicerad präst, Fernandez Martinez, tog en offentlig ställning mot obligatoriskt prästerligt celibat. När skolan avskedade instruktören väckte han talan enligt Europakonventionen. Hans uppsägning – hävdade han – kränkte hans rätt till privatliv, familjeliv och uttryck.
En sektion av Europadomstolen dömde honom emot, eftersom biskopen genom att dra tillbaka godkännandet – enligt paragrafen – hade handlat ”i enlighet med principen om religiös autonomi”; instruktören hade blivit avskedad av rent religiösa skäl, och det skulle vara olämpligt för en sekulär domstol att göra intrång.
Dessa två fall – ”Vatikanens utrikesminister”, konstaterade dåvarande ärkebiskop Dominique Mamberti – ”ifrågasätter kyrkans frihet att fungera enligt sina egna regler och inte underkastas andra civila regler än de som är nödvändiga för att säkerställa att det gemensamma bästa och bara den allmänna ordningen respekteras.”
Man bör säga att detta är en irriterad fråga (en redan brett diskuterad fråga), med betydelse långt utanför Europa.
Europa lever dock i en särskilt oroande situation. De Observatoire de la Christianophobie i Frankrike och Observatoriet för intolerans och diskriminering av kristna i Europa rapporterar ett ökande antal fall som är en tankeställare.
Religioner blev ännu mer sårbara efter utbrottet av coronaviruset. Många bestämmelser från olika regeringar för att motverka spridningen av infektionen äventyrade också religionsfriheten. Det var en nödsituation, och alla förstår det, men samtidigt är det alltid viktigt att återupprätta en princip, för att inte skapa ett prejudikat.
Samtidigt som man vakar över religionsfriheten i andra länder, skulle det vara bra att Europa hade lite mer ordentlig övervakning av situationen inom sina gränser.
Som påvestolen fortsätter att säga, är religionsfrihet "friheten för alla friheter", ett lackmustest för frihetsstaten i varje land. Utnämningen av ett särskilt EU-sändebud för religionsfrihet kommer därför att vara en välkommen sak. Det återstår dock att se vad som blir det exakta mandatet och byråns befogenheter. Det skulle vara bra att utöka dess räckvidd för att även ta itu med kränkningarna av religionsfriheten inom EU.
* Katolska nyhetsbyråns spalter är åsikter och uttrycker inte nödvändigtvis byråns perspektiv.
