Tack, president Shafik, för den vänliga introduktionen.
God eftermiddag allihop.
Låt mig säga hur hedrad jag är att vara här, att bli inbjuden till ett av de största universiteten i världen, att prata med dig om ledarskap. Om hur världen behöver Europa och USA för att fortsätta ta steget. Om hur ledarskap handlar om människor – om dig – mer än om institutioner. Och om hur de geopolitiska realiteter vi nu står inför innebär att vi uppmanas att planera en väg till en framtid som är mer osäker än för några år sedan.
Jag är den yngste ordföranden i Europaparlamentet någonsin. Jag är en del av generationen, som satt i mina föräldrars knä när Berlinmuren föll, som tittade på Himmelska fridens torg på korniga TV-skärmar, som bara minns Sovjetunionens kollaps och otyglade glädje för miljontals européer som äntligen var fria efter en halv århundradet för att bestämma sina egna öden – som skördade alla fördelar av den liberala demokratins seger i en ny värld.
I Europa och USA är min den sista generationen som minns en värld då liberal demokrati inte var given. Vi trodde att vår väg vann – och att vår seger skulle vara för evigt. Vi trodde att vårt sätt skulle definiera den nya världsordningen. När världens block avvecklades trodde vi att demokrati, frihet, rättsstatsprincipen, samarbete skulle förebåda en ny tid av global handel, av individuella rättigheter och friheter.
Vi trodde att vi kunde springa undan och växa ur alla hot mot vårt sätt att leva. Kanske blev vi lite för självbelåtna, lite för bekväma.
Förra året förstod vi, på det mest brutala sätt, hur smärtsamt sant det var. När ryska stridsvagnar rullade in i suveränt oberoende Ukraina, plundrade, våldtog, mördade. Världen förändrades. Evigt.
Vi förstod den ödesdigra dagen att vi måste leda i denna nya värld. USA och Europa har många fel, många saker som behöver förbättras, men trots allt står de som en bestående symbol för vårt sätt att leva – som en bastion för frihet och frihet, och om vi inte uppfyller vår ärvda plikt att leda, då någon annan, med en helt annan värdesättning än vår vilja.
Det är ett ansvar som väger tungt. Vi har och måste fortsätta att fatta de beslut som behövs. Svåra beslut. Beslut som att öppna våra dörrar och våra marknader för länder som Ukraina och Moldavien eller länder på västra Balkan. Beslut som att leverera vapen till Ukraina.
För lite över tjugo år sedan pågick en enorm diskussion i Europa om huruvida tio länder skulle gå med i Europeiska unionen. Jag var fortfarande student och studerade politikens ins och outs, men med en järnklädd tro på Europas transformationskrafter. Det handlade aldrig om att skapa alla i samma likhet. Det var snarare en grundtro att det finns styrka i enhet, även och särskilt i all vår mångfald. Det handlade om vår trygghet, om möjligheter och bekvämligheten att tillhöra. För oss betydde det allt.
Det är den anda som driver vårt synsätt idag. Trots alla våra ofullkomligheter finns det fortfarande så många människor runt om i världen som lever under förtryckets ok för vilka Europeiska unionen inte har förlorat sin glans. För vilka USA alltid kommer att vara en naturlig allierad.
Den geopolitiska sanden förskjuts. Vi har Putins stridsvagnar på det oberoende och suveräna Ukraina; Lukasjenko förföljer, fängslar, torterar människor för deras demokratiska övertygelse; Kina som har rest sig med ett värdesystem som är annorlunda än vårt; Indien på uppgång; Afghanistan kollapsar tillbaka i oordning; Iran rör upp Mellanöstern och stöttar Ryssland; Öst- och Centralafrika vid kokpunkten; och Sydamerika står inför nya och gamla ekonomiska utmaningar.
EU och USA är två av de starkaste ekonomiska blocken på planeten. Vår transatlantiska relation är en viktig artär i den globala ekonomin. Men vår sanna styrka ligger i något långt djupare än så. Vi delar en dröm. Vi delar värderingar.
Världen kan inte frodas på obalanser. Vi måste bygga en global demokratisk allians av pålitliga partners och vänner.
Samma ansvar som vi kände och levererade när vi uppmanades att stå med Ukraina. Vi matchade vår retorik, med handling, med verkligt och påtagligt stöd. Tillsammans antog vi hårda sanktioner som har minskat Rysslands olje- och gasintäkter med nästan 50 %. Och det minskar fortfarande. Vi har visat att vi kan reagera och anpassa oss under en enorm press. Att vårt sätt att leva och vårt sätt att göra saker fungerar, att våra värderingar spelar roll, att det är värt det.
Dessa relationer och principer har bestått tidens tand, bara om vi fortsätter att arbeta tillsammans, leda tillsammans, om vi ska klara dagens prov. Alltför många av våra människor kämpar fortfarande för att klara sig, alltför många kvinnor möter fortfarande de tjockaste glastaken, för många av våra unga människor går fortfarande en helt oviss framtid till mötes. Klimatförändringarna fortsätter att ha förödande effekter på liv, försörjning och vår miljö. Den digitala revolutionen utvecklas snabbare än vi kan reglera den på ett ansvarsfullt sätt. Vi måste fortsätta att hålla vårt folks oro i centrum för alla våra handlingar.
Våra nästa steg kommer att definieras på hur vi kan förbli konkurrenskraftiga. Hur kan vi skapa jobb och framtid med värdighet. Hur kan vi trycka tillbaka mot inflationen som torkar värdet av tillgångar utan att göra det omöjligt för unga människor att köpa en bostad. Hur kan vi säkerställa att den digitala omställningen gör det lättare för våra företag att förnya sig. En där du säkert misslyckas. Men en som då också gör det lättare för dig att ta dig upp igen.
I Europeiska unionen har vi börjat sätta byggstenarna på plats. Ta till exempel vår Chips Act, våra Digital Services och Digital Markets Acts. Vi arbetar nu med världens första heltäckande, innovativa artificiell intelligenslag. I alla dessa banbrytande lagar lyckades vi hitta en balans mellan innovation och affärer för att blomstra, hålla människor säkra online och sätta standarder som resten av världen oundvikligen kommer att följa.
Det har inte varit lätt. Europeiska unionen, till skillnad från USA, består av tjugosju suveräna länder, var och en med olika regelverk, konstitutioner, språk och intressen som inte nödvändigtvis stämmer överens. Men det är just inom denna smältpunkt av idéer som vi kan hitta de bästa lösningarna som fungerar för alla.
Naturligtvis kräver investeringar finansiering – offentlig finansiering. Hur växer vi våra ekonomier – och betalar tillbaka våra skulder – hur säkerställer vi att vi har förmågan och likviditeten att finansiera de lösningar som efterfrågas av oss? Svaret är verklig, hållbar ekonomisk tillväxt.
Jag har alltid sett den gröna omställningen som en integrerad del av den hållbara tillväxtstrategin. Det är inte bara en skyldighet, utan också en investering i våra ekonomier. Men för att det ska fungera måste det sätta människan i centrum. Det måste vara människocentrerat, det måste ge verkliga incitament och skyddsnät för industrin och det måste vara tillräckligt ambitiöst för att ta itu med den mycket verkliga klimatnödsituationen vi befinner oss i. Den måste uppfylla målen i Parisavtalet. Men det måste också fungera för människor.
När det gäller att ta itu med klimatförändringarna måste vi gå bort från ett binärt sätt att tänka. Vi kan vara de mest klimatambitiösa kontinenterna och samtidigt sträva efter att vara de mest konkurrenskraftiga, innovativa och affärsvänliga. Men det enda sättet att göra det...är att fortsätta prata med människor – och mer än prata – för att lyssna. Det är så vi undviker att människor drar sig tillbaka till de politiska utkanterna, som erbjuder enkla svar på mycket svåra frågor. Det är upp till oss att vara drivkrafterna för en renteknologisk revolution och jag är övertygad om att vi kan göra detta på ett sätt som inte lämnar någon bakom oss.
I Europeiska unionen har vi faktiskt redan gjort betydande framsteg. Vi har genomfört en omfattande reform av vårt system för handel med utsläppsrätter, som är en marknadsbaserad lösning som uppmuntrar företag att begränsa sina utsläpp genom att sätta ett pris på kol. Vi inrättade också en koldioxidgränsskatt för att skapa lika villkor för våra företag och enades om att inrätta en social klimatfond som ska hjälpa både företag och hushåll att begränsa sina utsläpp.
Dessa ansträngningar bär redan frukt. Sedan förra året har vi haft bra ökningar av sol- och vindkraftsavbetalningar i Europa – 47 % sol och 30 % vind, för att vara exakt. Trots problem med leveranskedjor efter en förödande pandemi och utmanande ekonomiska förhållanden är Europa på god väg att uppnå klimatneutralitet till 2050.
Tillåt mig en stund i försvaret.
Begreppet säkerhet, om vi har lärt oss något under det senaste och ett halvt året, kräver en ny uppfattning. Det handlar inte längre bara om konventionella stridsmedel. Putin har beväpnat information, energi, mat, till och med människor, i ett försök att krossa ukrainskt motstånd och försvaga västvärldens stöd. Det är nu dags för Europeiska unionen och Nato att stärka pelarna i sitt samarbete. Det handlar om att stödja fred, verklig fred med frihet. Det handlar om att skydda vårt folk. Det handlar om att försvara våra värderingar.
En vädjan till dig. Jag kom hit idag för att bjuda in dig att leda. Att känna den där känslan av brådska. Rabbin Jonathan Sacks skrev en gång ”Vi har inte alla makt. Men vi har alla inflytande, vare sig vi söker det eller inte... Det finns ett tyst ledarskap av inflytande som inte söker makt, utan förändrar liv. I tuffa tider behöver vi det mer än någonsin.”
Världen behöver det du, studenter har att erbjuda. Din kunskap, din skicklighet, ditt driv, ditt grepp, ditt ledarskap. Du måste vara beredd att möta, som jag gjorde, ett par cyniker på vägen. Men varje generation har underskattats tills den har bevisat sig själv inför världen.
Oavsett om det är inom politik, inom det medicinska området, inom vetenskap, inom teknik, inom akademin, tror jag helhjärtat på din oändliga potential att hjälpa till att göra vår värld lite bättre, lite säkrare och lite mer jämlik. För att föra vår värld lite närmare hur den borde vara.
Vänner, det är nu vår tid för ledarskap och vi kan inte anses sakna.
