Inlåst, varför? Hon hade blivit frihetsberövad helt enkelt för att hon var något förvirrad och hade spelat hög musik sent på kvällen. En granne hade ringt polisen som tyckte att hennes hem var stökigt och begärde att hon skulle undersökas. Hon var inte psykotisk och trodde inte att hon behövde professionell hjälp. Hon visste väl vad som kunde hända, hon hade varit inlåst på en psykiatrisk avdelning för några år sedan. Hon fördes ändå till det lokala psykiatriska sjukhuset där hon låstes in en timme senare.
Hon hade inte begått något brott, var inte självmordsbenägen eller farlig för någon. Den 45-åriga kvinnan var känd av sina vänner som en fredlig kristen och aktiv i sitt samhälle. Men ibland blev hennes liv lite för skramligt och så var fallet här. Hon visste att hon behövde en chill out och därför skulle åka på semester och spelade musik medan hon packade inför sin resa dagen efter. Hennes tankar var lite någon annanstans när polisen ringde på klockan för andra gången samma kväll. Hon kunde inte bortförklara det och hamnade på den slutna psykiatriska avdelningen.
Ovanstående historia kanske inte är ovanlig i Danmark, eftersom fler och fler människor låses in på psykiatriska avdelningar. Och det händer inte bara farliga galna brottslingar, det händer ett stort antal personer. Trots en restriktiv lag, uttryckliga skyddsprotokoll och en tydlig policy för att minska användningen av tvångsmedel inom psykiatrin var det förra året det högsta antalet personer som berövas sin frihet inom psykiatrin. Och det har ökat stadigt i flera år.
Psykiatrilagen
Det finns flera sätt som en person kan berövas sin frihet inom psykiatrin i Danmark. Omständigheterna, kriterierna och skyddet mot övergrepp finns fastställda i speciallagen, psykiatrilagen. Frihetsberövande och användning av tvång eller våld får tillämpas när det inte är möjligt att få vederbörandes frivilliga medverkan och ingripandet anses vara förenligt med minimimedelsprincipen [mindre ingripande ingripande].
Lagen kräver att en person kan och måste hållas i förvar om han eller hon är i behov av behandling, inte frivilligt accepterar ett erbjudande om intagning och följande villkor är uppfyllda:
- personen är sinnessjuk eller i ett tillstånd som motsvarar vansinne och
- Det är orimligt att inte kvarhålla personen för att ge behandling eftersom: (a) utsikterna till återhämtning eller till en betydande och avgörande förbättring av sjukdomen annars skulle vara väsentligt försämrad; eller (b) personen utgör en överhängande och väsentlig fara för sig själv eller andra.
Ingen domstolsförhandling ska hållas för att frihetsberövandet ska vara lagligt. Det kan utföras i det ögonblick en psykiater har bekräftat att enligt hans åsikt är den behandling som han tror sig kunna ge nödvändig. Den utsatta personen kan klaga, men detta hindrar inte verkställigheten av frihetsberövandet.
Detta har lett till en ständigt ökande användning av detta sätt att effektivt fängsla tusentals personer varje år.
3 statistik om ofrivilliga åtaganden
Eugenik
Möjligheten att rikta in sig på ett så brett spektrum av personer med det allvarliga ingreppet – frihetsberövande – har sina rötter i 1920- och 1930-talen, då eugenik blev en förutsättning och en integrerad del av den sociala utvecklingsmodellen i Danmark. På den tiden uttryckte allt fler författare önskemålet att även ofarliga "avvikare" skulle kunna tvångsinläggas på en mentalvårdsanstalt.
Drivkraften bakom denna idé var inte en oro för individen, utan en oro för samhället eller familjen. En idé om ett samhälle där de "avvikande" och "besvärande" elementen inte hade någon plats.
Enligt den då välrenommerade danska åklagaren vid Högsta domstolen, Otto Schlegel, i en artikel i Danish Weekly Journal of the Judiciary, tyckte alla författarna, utom en, att "möjligheten till tvångsinläggning bör också i viss mån stå öppen för personer som sannolikt inte är farliga men som inte kan agera i omvärlden, de besvärliga sinnessjuka vars beteende hotar att förstöra eller skandalisera deras anhöriga. Kurativa överväganden har också ansetts motivera tvångsinläggning i vissa fall. "
Sålunda infördes i den danska sinnesslöhetslagen från 1938 möjligheten att kvarhålla icke-farliga sinnessjuka personer. Den drivande tanken bakom tanken att beröva den berörda friheten, och därmed avlägsna de som inte kunde fungera adekvat i samhället – den så kallade besvärliga och avvikande galningen som inte var farlig – var inte en angelägenhet för individen, men en oro för samhället. Det var inte en medkännande oro eller en idé om att hjälpa människor i nöd som ledde till att denna möjlighet infördes i lagstiftningen, utan en idé om ett samhälle där de avvikande och ”besvärande” elementen inte hade någon plats. Deras beteende kan trots allt hota att förstöra eller skandalisera deras släktingar.
Frihetsberövandet av sinnessjuka byggde historiskt på en princip om nödrätt. Fram till 1938 fanns den rättsliga grunden för att beröva de sinnessjuka deras frihet fortfarande i den danska lagen 1-19-7 av 1683 och i senare lagstiftning. Reglerna om frihetsberövande av sinnessjuka omfattade endast sinnessjuka personer som kunde anses farliga för den allmänna säkerheten eller för dem själva eller sin omgivning.
Med eugenik påverkade Insanity Act från 1938 detta förändrades, och möjligheten att kvarhålla ofarliga personer som pekas ut som ett samhällsproblem har behållits sedan i den nyare psykiatrilagen.
Behållningar
Frihetsberövanden inom psykiatrin kan förutom att hämta folk i deras hem eller från gatan också göras till personer som frivilligt lägger in sig på sjukhus.
Om en person som tagit in sig själv på ett psykiatrisk sjukhus begär att bli utskriven ska överläkaren ta ställning till om patienten kan skrivas ut eller ska tvångskvarhållas. Personens önskan att bli utskriven kan vara uttalad (han eller hon kräver att bli utskriven), men det kan också vara ett beteende hos personen som måste likställas med en önskan om att bli utskriven.
Enligt lagen kan och ska en frivilligt intagen patient häktas om personen begär utskrivning vid en tidpunkt då han eller hon uppfyller villkoren för tvångsintagning enligt psykiatrilagen.
Dessförinnan ska patientens samtycke till fortsatt frivillig intagning sökas enligt principen om minimimedel.
I mer än 25 år har det funnits en mycket uttalad politisk och statlig vilja att minska användningen av tvång inom psykiatrin i Danmark. Ändå återspeglas inte denna avsikt i det dagliga livet och praktiken på de psykiatriska avdelningarna. Därmed noterar man också en betydande ökning av ofrivilliga kvarhållanden.
Utöver de ordinarie ofrivilliga åtagandena och kvarhållandena finns ytterligare ett mindre självklart förfarande som används för att genomdriva åtaganden på psykiatriska avdelningar utan att det framstår som ett ofrivilligt åtagande, trots att det är mot vederbörandes samtycke. Detta är domstolsbeslutade fällande domar till psykiatrisk behandling enligt strafflagen. Tusentals personer lever idag alltså i samhället men kan hämtas när de inte skulle följa behandlingsanvisningarna och låsas in på en psykiatrisk avdelning. När detta är gjort betraktas det inte som ett ofrivilligt åtagande.
Lag som orsakar tvång
Frihetsberövandet inom psykiatrin ökar år för år under de senaste decennierna och är långt över ökningen av psykiatriska slutenvården eller befolkningsökningen.
Med ansträngningarna av skiftande danska regeringar och den enhälliga politiska avsikten att minska användningen av tvångsmedel inom psykiatrin, allokeringen av resurser och centrala administrativa ansträngningar för att genomföra detta kan man bara se det faktum att det finns en laglig möjlighet att använda eller kräva användning av tvång som orsak till glidpraktiken, med ökande frihetsberövanden inom psykiatrin.
