Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna har beslutat att inte acceptera begäran om rådgivande yttrande som lämnats av Europarådets kommitté för bioetik (DH-BIO) enligt artikel 29 i Konventionen om mänskliga rättigheter och biomedicin ("Oviedokonventionen"). De Beslutet är slutgiltig. DH-BIO bad Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna att avge ett rådgivande yttrande i två frågor angående skyddet av de mänskliga rättigheterna och värdigheten för personer med psykiska störningar inför ofrivillig placering och/eller behandling. Domstolen avslog begäran eftersom, även om den generellt bekräftade dess behörighet att avge rådgivande yttranden enligt artikel 29 i Oviedokonventionen, faller de ställda frågorna inte inom domstolens behörighet.
Det var första gången som Europadomstolen fick en begäran om ett rådgivande yttrande enligt artikel 29 i Oviedokonventionen. Sådana förfrågningar bör inte förväxlas med förfrågningar om ett rådgivande yttrande enligt protokoll nr 16, som gör det möjligt för de högsta domstolarna och tribunalarna, som specificerats av de medlemsstater som har ratificerat det, att begära rådgivande yttranden i principiella frågor som rör tolkningen eller tillämpningen av de rättigheter och friheter som definieras i den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter eller dess protokoll.
Bakgrund
Begäran om ett rådgivande yttrande presenterades den 3 december 2019.
De frågor som Bioetiska kommittén ställde syftade till att få klarhet i vissa aspekter av den rättsliga tolkningen av artikel 7 i Oviedokonventionen, i syfte att ge vägledning för dess nuvarande och framtida arbete på detta område. Frågorna var följande:
(1) Mot bakgrund av Oviedokonventionens mål "att garantera alla, utan diskriminering, respekt för deras integritet” (artikel 1 Oviedokonventionen), vilka ”skyddsvillkor” som avses i artikel 7 i Oviedokonventionen behöver en medlemsstat reglera för att uppfylla minimikraven för skydd?
(2) Vid behandling av en psykisk störning ska ges utan den berörda personens samtycke och i syfte att skydda andra från allvarlig skada (som inte omfattas av artikel 7 men faller inom tillämpningsområdet för artikel 26 (1) i Oviedokonventionen), bör samma skyddsvillkor gälla som de som avses i fråga 1?
I juni 2020 inbjöds de avtalsslutande parterna till den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter (”Europeiska konventionen”) att ta upp frågan om domstolens jurisdiktion, att ge sina synpunkter på begäran från DH-BIO och att tillhandahålla information om relevanta nationell lag och praxis. Följande organisationer i det civila samhället fick tillstånd att intervenera i förfarandet: Giltighet; Den International Disability Alliance, den European Disability Forum, Inclusion Europe, autism Europa och Mental Health Europe (gemensamt); och den Centrum för mänskliga rättigheter för användare och överlevande inom psykiatrin.
Begäran om tolkning prövades av Stora kammaren.
Domstolens beslut
Domstolen erkände både att den hade behörighet att avge rådgivande yttranden enligt artikel 29 i Oviedokonventionen och fastställde arten, omfattningen och gränserna för denna jurisdiktion. Artikel 29 i Oviedokonventionen föreskriver att domstolen kan avge rådgivande yttranden i "rättsliga frågor" som rör "tolkningen" av "den nuvarande konventionen". Den terminologin kan tydligt spåras tillbaka till 1995 då domstolen stödde tanken att ta på sig en tolkningsfunktion, med utgångspunkt i ordalydelsen i vad som nu är artikel 47:1 i Europakonventionen. Eftersom användningen av adjektivet "legal" i den artikeln betecknade avsikten att utesluta all jurisdiktion från domstolens sida när det gäller politiska frågor och alla frågor som gick utöver att bara tolka texten, bör en begäran enligt artikel 29 bli föremål för en liknande begränsning och eventuella frågor som ställs måste därför vara av ”juridisk” karaktär.
Detta förfarande innebar en övning i fördragstolkning, med tillämpning av de metoder som anges i artiklarna 31-33 i Wienkonventionen. Medan domstolen behandlar konventionen som ett levande instrument att tolkas mot bakgrund av dagens förhållanden, ansåg den att det inte fanns någon liknande grund i artikel 29 för att inta samma synsätt på Oviedokonventionen. Jämfört med Europakonventionen utformades Oviedokonventionen som ett raminstrument/fördrag som fastställer de viktigaste mänskliga rättigheterna och principerna inom biomedicinområdet, som ska utvecklas vidare med avseende på specifika områden genom protokoll.
Framför allt, även om de relevanta bestämmelserna i konventionen inte uteslöt att domstolen tilldelas en dömande funktion i förhållande till andra fördrag om mänskliga rättigheter som ingåtts inom ramen för Europarådet, var detta under förutsättning att dess jurisdiktion enligt dess konstituerande instrument förblev opåverkat. Den kunde inte tillämpa det förfarande som föreskrivs i artikel 29 i Oviedokonventionen på ett sätt som var oförenligt med syftet med artikel 47:2 i konventionen, som var att bevara sin primära dömande funktion som en internationell domstol som skipar rättvisa enligt konventionen.
I de yttranden som mottagits från regeringarna ansåg några att domstolen inte var behörig att besvara frågorna, med stöd av artikel 47:2 i Europakonventionen. Några gav olika förslag på vilka "skyddsförhållanden" som bör regleras av de stater som är parter i Oviedokonventionen. De flesta av dem angav att deras inhemska lag förutsåg ofrivilliga ingripanden i förhållande till personer som lider av en psykisk störning där detta var nödvändigt för att skydda andra från allvarlig skada. Sådana ingripanden reglerades i allmänhet av samma bestämmelser och omfattades av samma skyddsvillkor som ingripanden som syftade till att skydda de berörda personerna från att orsaka skada på dem själva. Att försöka skilja mellan de två grunderna för ofrivillig intervention var mycket svårt, med tanke på att många patologier utgjorde en risk för både den berörda personen och tredje part.
Det gemensamma temat för de tre bidrag som mottogs från de ingripande organisationerna var att artiklarna 7 och 26 i Oviedokonventionen inte var förenliga med Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD). Föreställningen om att ålägga behandling utan samtycke stred mot CRPD. En sådan praxis stred mot principerna om värdighet, icke-diskriminering och personens frihet och säkerhet och bröt mot en rad CRPD-bestämmelser, särskilt artikel 14 i det instrumentet. Alla parter i Oviedokonventionen hade ratificerat CRPD, liksom alla utom en av de 47 fördragsslutande staterna till den europeiska konventionen. Domstolen bör sträva efter en harmonisk tolkning mellan motsvarande bestämmelser i Europakonventionen, Oviedokonventionen och CRPD.
Enligt domstolens uppfattning kunde de ”skyddsförhållanden” som medlemsstaterna ”behövde reglera för att uppfylla minimikraven för skydd” enligt artikel 7 i Oviedokonventionen inte närmare specificeras genom abstrakt rättslig tolkning. Det var tydligt att denna bestämmelse återspeglade ett medvetet val att lämna ett visst utrymme åt konventionsstaterna att mer detaljerat fastställa de skyddsvillkor som gäller i deras inhemska lagstiftning i detta sammanhang. När det gäller förslaget att det bygger på relevanta konventionsprinciper, upprepade domstolen att dess rådgivande jurisdiktion enligt Oviedokonventionen måste fungera i harmoni med och bevara sin jurisdiktion enligt Europakonventionen, framför allt med dess primära rättsliga funktion som en internationell domstol som administrerar rättvisa. Den bör därför inte i detta sammanhang tolka några materiella bestämmelser eller rättsvetenskapliga principer i konventionen. Även om domstolens yttranden enligt artikel 29 var rådgivande och därför inte bindande, skulle ett svar fortfarande vara auktoritativt och fokusera minst lika mycket på själva Europakonventionen som på Oviedokonventionen och riskerade att hämma dess framträdande tvistjurisdiktion.
Ändå påpekade domstolen att trots Oviedokonventionens särpräglade karaktär motsvarar kraven för stater enligt dess artikel 7 i praktiken de enligt Europakonventionen, eftersom för närvarande alla stater som har ratificerat den förra också är bunden av den senare. De skyddsåtgärder i nationell rätt som motsvarar "skyddsvillkoren" i artikel 7 i Oviedokonventionen behöver följaktligen uppfylla kraven i de relevanta bestämmelserna i Europakonventionen, som utvecklats av domstolen genom sin omfattande rättspraxis i fråga om behandling av psykisk störning. Denna rättspraxis kännetecknas dessutom av domstolens dynamiska syn på tolkningen av konventionen, som också styrs av nya nationella och internationella rättsliga och medicinska standarder. Därför bör de behöriga inhemska myndigheterna se till att nationell lagstiftning är och förblir helt förenlig med de relevanta standarderna under den europeiska konventionen, inklusive de som ålägger staterna positiva skyldigheter att säkerställa att de grundläggande rättigheterna verkligen åtnjuts.
Av dessa skäl skulle varken fastställandet av minimikraven för ”reglering” enligt artikel 7 i Oviedokonventionen eller ”att uppnå klarhet” beträffande sådana krav baserat på domstolens domar och beslut rörande ofrivilliga insatser i förhållande till personer med psykisk störning kunna vara föremål för ett rådgivande yttrande som begärts enligt artikel 29 i det instrumentet. Fråga 1 låg därför inte inom domstolens behörighet. När det gäller fråga 2, som följde på den första och var nära besläktad med den, ansåg domstolen att det inte låg inom dess behörighet att besvara den.
