När julhelgen närmar sig rasar heta debatter om upprätthållandet av vissa kristna traditioner i den offentliga sfären. Till exempel i Spanien under de senaste åren har placeringen av julkrubban i kommunala byggnader, julspel i offentliga skolor och organiseringen av Tre kungars parad varit ganska kontroversiella.
Nu står Europeiska unionen i centrum för debatten, som ett resultat av läckta ”riktlinjer för inkluderande kommunikation” – med stöd av jämställdhetskommissionär Helena Dilli – som syftar till att europeiska tjänstemän i sina kommunikationer ska undvika språk som kan kränka medborgarnas känslor – eller i bästa fall få dem att känna sig som ”outsiders” i Europeiska unionen – i många olika aspekter, inklusive religion. För detta ändamål rekommenderades de att ersätta uttrycket "God Jul" med "Happy Holidays" och att undvika användningen av namn med en omisskännlig kristen smak – som John och Mary – när de exemplifierar vissa situationer.
Det råder ingen tvekan om att pluralism och religiös mångfald är väsentliga delar av demokratiska samhällen. Europeiska unionen är inte främmande för denna verklighet, eftersom en av dess grundläggande texter – stadgan om de grundläggande rättigheterna – säger att den ska respektera kulturell, religiös och språklig mångfald.
Det är viktigt att betona att unionen inte åtar sig att "främja" mångfald utan bara att "respektera" den befintliga pluralismen. Respekt kräver att man intar en position som accepterar sin egen sociala verklighet och avstår från varje direkt ingripande i den som försöker förändra dess konfiguration. Denna slutsats är ännu tydligare när vi talar om religiös mångfald. Alla offentliga åtgärder på detta område skulle innebära att ingripa på den "fria marknaden" för övertygelser så att vissa medborgare känner sig benägna att ansluta sig till en minoritetstro för den religiösa pluralismens skull.
En sådan inställning skulle strida mot den sekularism eller religiösa neutralitet som är en av de grundläggande principerna som styr de flesta europeiska staters inställning till religion. I sin mest grundläggande innebörd förbjuder denna princip statlig identifikation med något religiöst samfund, såväl som allt otillbörligt stöd för en tro framför en annan.
Europeiska unionen har inte definierat sin ståndpunkt om religion. Det så kallade fördraget om Europeiska unionens funktionssätt har bara sagt att det respekterar och inte föregriper medlemsstaternas mönster av relationer på detta område. Samtidigt erkänner den emellertid religiösa samfunds bidrag till utformningen av Europa och förbinder sig till en öppen och transparent dialog med dem. Minst två slutsatser kan dras av denna förordning. Dels att unionen inte identifierar sig med någon religiös tro och dels att man tar avstånd från laicistiska/sekularistiska ståndpunkter, alltså religionsfientlighet.
När man kopplar samman dessa två dimensioner – mångfald och religiös neutralitet – är det knappast förvånande att dessa riktlinjer drogs tillbaka omedelbart. Religiös mångfald är ett resultat av det fredliga utövandet av religionsfrihet av individer – inskrivna i den europeiska stadgan om de grundläggande rättigheterna – som fritt kan ansluta sig till en religiös övertygelse, byta religion eller hålla sig helt på avstånd från det religiösa fenomenet. Den uppstår därför spontant från samhället och kan inte skapas på konstgjord väg genom offentlig politik, eftersom detta skulle inkräkta på medborgarnas grundläggande rättigheter.
När det gäller religiös mångfald är därför den enda roll som Europeiska unionen – och medlemsländerna – har att spela att hantera den på rätt sätt. Det innebär, för det första, att garantera alla medborgare lika i utövandet av sina rättigheter och friheter, att eliminera situationer av diskriminering (baserat på deras religion). För det andra att lösa eventuella spänningar som kan uppstå mellan konkurrerande sociala grupper, inte genom att stödja en av dem till skada för andra, utan genom att skapa förutsättningar så att de kan tolerera och respektera varandra.
Kort sagt, en korrekt förvaltning av den religiösa mångfalden kräver inte att kristendomen osynliggörs utan snarare att minoriteter också har sin plats i den offentliga sfären, vilket är helt förenligt med respekten för traditionerna och kulturen hos de folk som utgör det europeiska samhället.
