Europarådets parlamentariska församling antog en rekommendation och en resolution om avinstitutionalisering av personer med funktionsnedsättning. Båda dessa ger viktiga riktlinjer i processen att implementera mänskliga rättigheter på detta område för de kommande åren.
Både Rekommendation och Upplösning godkändes med en mycket stor majoritet under den Församlingens vårsession i slutet av april. Varje politisk grupp, liksom alla talare under debatten, stödde betänkandet och dess rekommendationer, vilket på ett starkt sätt bekräftade rättigheterna för personer med funktionshinder som en del av den europeiska agendan.
Reina de Bruijn-Wezeman från församlingens utskott för sociala frågor, hälsa och hållbar utveckling hade lett församlingens utredning av frågan som varade i nästan två år. Hon presenterade nu sina iakttagelser och rekommendationer för plenarförsamlingen, efter en enighet godkännande i nämnden.
Hon sa till församlingen att "Personer med funktionsnedsättning har samma mänskliga rättigheter som du och jag. De har rätt att leva självständigt och få lämpliga samhällsbaserade tjänster. Det gäller oavsett hur intensivt stöd som behövs.”
Hon tillade att "Avinstitutionalisering, enligt min mening, är en viktig språngbräda för att få ett slut på tvång inom psykisk hälsa. Rätten för personer med funktionsnedsättning till jämställdhet och integration erkänns nu på internationell nivå, särskilt tack vare FN Konventionen om rättigheterna för personer med funktionsnedsättning, CRPD, antagen 2006.”
Reina de Bruijn-Wezeman sade som en sista punkt i sin presentation: "Jag uppmanar parlamentet att vidta nödvändiga åtgärder för att gradvis upphäva lagstiftning som tillåter institutionalisering av personer med funktionsnedsättning, såväl som lagstiftning om mental hälsa som tillåter behandling utan samtycke och inte stödja. eller stödja utkast till lagtexter som skulle försvåra framgångsrik och meningsfull avinstitutionalisering och som strider mot andan i CRPD:s bokstav.”
Utskottets yttrande
Som en del av den parlamentariska församlingens ordinarie förfaranden presenterades ett så kallat yttrande om rapporten från ett annat parlamentariskt utskott. Liliana Tanguy från utskottet för jämställdhet och icke-diskriminering presenterade utskottets yttrande. Hon noterade att "församlingen upprepade gånger har bekräftat sitt stöd för full respekt för rättigheterna för personer med funktionsnedsättning." Hon gratulerade Bruijn-Wezeman till hennes rapport, som hon sa tydligt belyser varför avinstitutionalisering av personer med funktionsnedsättning måste vara en integrerad del av detta tillvägagångssätt.
Hon tillade att hon också "vill gratulera föredraganden eftersom hennes betänkande går längre än bara politiska ståndpunkter. Den uppmärksammar de konkreta åtgärder som stater kan och bör vidta för att säkerställa en relevant, effektiv och hållbar avinstitutionaliseringsprocess, med full respekt för rättigheterna för personer med funktionsnedsättning såväl som finansieringskällorna för att uppnå detta."
Placerad i en institution är utsatt för risk
Reina de Bruijn-Wezeman hade i presentationen av sin rapport påpekat att "placering på institutioner påverkar livet för mer än en miljon europeiska medborgare och är en genomgripande kränkning av rättigheterna enligt artikel 19 i CRPD, som kräver till ett fast åtagande för avinstitutionalisering.”
Detta måste ses i uppfattningen att personer med funktionsnedsättning är några av de mest utsatta individerna i vårt samhälle. Och att placeras på institutioner "utsätter dem för systemiska och individuella kränkningar av mänskliga rättigheter, och många upplever fysiskt, psykiskt och sexuellt våld", sa hon till församlingen.
Att det inte är tomma ord bekräftades bestämt när Thomas Pringle från Irland, som talade på uppdrag av Unified European Left Group, valde att ge några exempel från Irland och till och med sin egen valkrets, där sexuella övergrepp mot invånare i ett centrum hade komma i dagen. Han berättade för parlamentarikerna från hela Europa att det har funnits en lång historia av övergrepp i Irland som har avslöjats under de senaste tio åren eller mer, där regeringen regelbundet måste be medborgarna om ursäkt.
"Det var bara en tidsfråga innan man måste be om ursäkt till personer med funktionsnedsättning för försummelsen och övergreppen som de har fått när de har tagits emot av staten", tillade Thomas Pringle.
Beatrice Fresko-Rolfo, som talade för gruppen Alliance of Liberals and Democrats for Europe (ALDE), noterade att personer med funktionsnedsättning och deras familjer ofta upplever en förvirring i det institutionella systemet på bekostnad av deras mest grundläggande rättigheter. "För det mesta placeras de på institutioner när de mycket väl skulle kunna blomstra utanför dem", påpekade hon.
Hon sa till församlingen att hon personligen "delar alla argument om fördelarna som skulle bli följden av avinstitutionalisering, både för staten, för de berörda människorna och för våra samhällsmodeller." Hon tillade att "Kort sagt, en ny hälsopolicy som skulle förlita sig på en ökning av mänskliga och ekonomiska resurser för vård i staden."
De mest utsatta och utmanade medborgarna
Joseph O'Reilly som talade för gruppen för Europeiska folkpartiet och Kristdemokraterna betonade att "Det verkliga måttet på ett civiliserat samhälle är hur det reagerar på sina mest utsatta och utmanade medborgare." Och han förklarade det när han sa: "Vårt svar på personer med funktionshinder har alltför länge varit institutionalisering, att kasta bort nycklarna och grovt otillräcklig vård, om inte missbruk. Vi måste avinstitutionalisera personer med psykiatriska störningar. Psykiatrisk behandling är och har varit medicinens Askungen."
Herr Constantinos Efstathiou från Cypern kommenterade vidare behovet av att ta hand om de utsatta, "I flera år har institutionalisering visat sig vara ursäkten för att inte ta vårt ansvar, ett särskilt ansvar och plikt att ta hand om de utsatta." Han tillade att "Taxan att begränsa och glömma är inte längre acceptabel. Våra medborgare som råkar vara sårbara måste få stöd och fria att utöva sina mänskliga rättigheter som en principfråga, oavsett kostnad eller ansträngning.”
Heike Engelhardt från Tyskland noterade att "Vårt samhälle som helhet är uppmanat att tillhandahålla inkluderande boendeformer där gamla och unga bor tillsammans, där människor utan handikapp och människor med behov av assistans bor tillsammans som grannar. Sådana livsformer för oss närmare detta mål.”
"Det är viktigt och rätt att mental hälsa har sin plats här i Europarådet", tillade hon. ”Vi måste se till att våra rekommendationer respekterar FN:s konvention om funktionshinders rättigheter från 2006. Konventionen förstår att mänskliga rättigheter gäller alla. De är inte delbara. Människor med funktionsnedsättning måste kunna fatta egna beslut som aktiva samhällsmedborgare. Vi är här idag för att komma lite närmare detta mål.”
Avinstitutionalisering krävs
Margreet de Boer från Nederländerna noterade, "Övergången till avinstitutionalisering av personer med funktionshinder är både starkt nödvändig och krävs av staternas skyldigheter om mänskliga rättigheter där placering i institutioner bör överges. Det används fortfarande alldeles för ofta i all slags vård, både för personer med fysiska funktionsnedsättningar och personer med psykiatriska problem.”
"Det yttersta målet med avinstitutionalisering är att göra det möjligt för personer med funktionsnedsättning att leva vanliga liv på vanliga platser, att leva självständigt i sitt samhälle på lika villkor som andra", konstaterade Fiona O'Loughlin från Irland.
Hon tog sedan upp den retoriska frågan "Vad behöver vi göra för att uppnå det?" Vilket hon svarade med uttalandet: "Vi behöver en omfattande utbyggnad av utbildning för medvetenhet om funktionshinder i linje med människorättsmodellen för funktionshinder. Först då kan vi börja konfrontera omedvetna fördomar och se och värdera människor med funktionsnedsättning för vem de är som samhällsmedborgare, kapabla att bidra till samhället och leva självständigt.”
Och det behövs ökad medvetenhet. Mr Antón Gómez-Reino från Spanien uttryckte tron, att ”vi lever i en svår tid för jämställdhet, det finns många mörka krafter även i våra demokratier, de lägger fördomsdiskurser på bordet. Och det är just därför vi också måste stärka vårt engagemang för de personer med funktionsnedsättning.”
I linje med andra talare uttryckte han, "Det är inte acceptabelt att svaret på våra medborgare med funktionshinder är instängdhet utan alternativ, dess glömska, och det är kränkningen och frånvaron av rättigheter." Han påpekade att "Vi måste gå bortom enkla, patologiserande och segregerande visioner som vissa fortfarande försvarar, och de modeller som löser endast och uteslutande med frihetsberövande. Dessa situationer kräver större lyhördhet och framför allt större engagemang från lagstiftare och allmänheten.”
Långsiktig strategi
Reina de Bruijn-Wezeman hade i sin presentation klargjort att en viktig utmaning är att se till att själva institutionaliseringsprocessen genomförs på ett sätt som är förenligt med mänskliga rättigheter.
Processen med avinstitutionalisering, förklarade hon, "kräver en långsiktig strategi som säkerställer att vård av god kvalitet finns tillgänglig i samhällsmiljöer. När institutionaliserade personer återintegreras i samhället finns det ett behov av en omfattande social service och individualiserat stöd i avinstitutionaliseringsprocessen för att stödja dessa personer och i många fall deras familjer eller andra vårdare. Sådant stöd måste åtföljas av specifik tillgång till tjänster utanför institutioner som gör det möjligt för människor att få vård, arbete, socialbidrag, bostad etc.
Hon varnade att "om processen för avinstitutionalisering inte hanteras på rätt sätt och utan vederbörlig hänsyn till varje berörd persons särskilda behov, kan detta få olyckliga konsekvenser."
Pavlo Sushko från Ukraina bekräftade att detta skulle vara nödvändigt, baserat på erfarenheter från hans land. Han noterade att "Många europeiska länder har avinstitutionaliseringsstrategier eller har åtminstone antagit åtgärder i en bredare handikappstrategi." Men också att dessa måste göras utifrån de befintliga förhållandena i det aktuella landet.
Han sa att "Varje land har sitt eget tempo och sina framsteg i denna reform." En synpunkt som delades av andra talare.
Dela erfarenheter
Flera talare nämnde scenen för sina länder både de goda och de dåliga. Utmärkande var de goda exempel från Sverige som Ann-Britt Åsebol nämnde. Hon påpekade att personer med funktionsnedsättning har rätt till ett eget boende i Sverige och till det stöd som behövs för att kunna leva ett självständigt liv. Andra exempel nämndes från Azerbajdzjan och även Mexiko.
Reina de Bruijn-Wezeman berättade The European Times att hon var nöjd med utbytet av nationella erfarenheter som en del av avinstitutionaliseringsprocessen i olika länder som hade indikerats av församlingens talare.
Som avslutning på debatten gav Reina de Bruijn-Wezeman en kommentar om en ekonomisk oro hos vissa beslutsfattare när det gäller personer med komplexa funktionshinder. Hon sa att "Institutionaliserad vård betalar mycket pengar för ett sämre resultat när det gäller livskvalitet." Hon bekräftade dock också att det är sant att avinstitutionalisering är kostsamt under övergångsperioden när institutionerna fortfarande är igång och närvården startar. Men detta är bara under denna övergångstid som hon uppskattade till 5 till 10 år.
Reina de Bruijn-Wezeman när hon reflekterade över debatten berättade The European Times att hon uppskattade det breda stödet för hennes betänkande och resolutionen och rekommendationen. Hon noterade dock också att det fanns några "men". Hon hänvisade bland annat till uttalandet av Pierre-Alain Fridez från Schweiz, som samtidigt som han fullt ut stödde rapportens mål hade uttryckt ett "men". Han menade att institutionalisering i vissa fall tyvärr är den enda lösningen av många anledningar. Han pekade på sådana fall som ett mycket högt narkotikaberoende och utmattning av familjevårdare.
Rätten att välja och till värdighet
I ett avslutande tal upprepade ordföranden för utskottet för sociala frågor, hälsa och hållbar utveckling, Selin Sayek Böke, att "varje individ har rätt att välja hur de vill leva, med vem de bor, var de bor, och hur de utför sina dagliga upplevelser. Varje individ har rätt till värdighet. Och som sådan måste all vår politik faktiskt syfta till att vi skyddar och garanterar den värdigheten, rätten till ett värdigt liv. Och detta är den vägledande principen i det paradigmskifte som FN har lagt fram med konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.”
Hon pekade på det faktum att artikel 19 i konventionen tydligt anger vår plikt att erkänna lika rättigheter för personer med funktionsnedsättning och att säkerställa full inkludering och deltagande i samhället genom att: Ett, säkerställa fritt val av levnadsvillkor; För det andra, att säkerställa tillgång till det valet, vilket innebär att vi behöver de finansiella och ekonomiska resurserna för att göra det. Tre, genom att säkerställa en heltäckande och holistisk ram för tillhandahållande av offentliga tjänster genom dessa ekonomiska medel, allt från tillgång till hälsa, utbildning, sysselsättning kort sagt, tillgång till liv inte bara för funktionshindrade utan även för deras familjer, så att vi verkligen bygga upp en samhällsbaserad tjänst.
Hon tillade "Vi måste se till att vi bygger det samhällsbaserade systemet genom en systemstrategi, genom välplacerad ekonomisk politik, genom ett holistiskt ramverk, genom övervakning där vi ser till att det faktiskt händer."
Herr Éctor Jaime Ramírez Barba, en observatör till Europarådets parlamentariska församling för det mexikanska Pan-partiet, sade att "i Mexiko anser jag att vi bör följa rekommendationen som ges i denna rapport, som jag hoppas att denna församling kommer att godkänna."
