Är det ett problem för mänskliga rättigheter att försöka förbjuda halal-slakt? Detta är frågan vår speciella bidragsgivare, PhD. Alessandro Amicarelli, en känd människorättsadvokat och aktivist, som är ordförande för European Federation on Freedom of Belief, ger professor Vasco Fronzoni, från Universitá Telemática Pegaso i Italien, expert på sharialagar.
Hitta hans inledning i blått och sedan frågorna och svaren.
Av Alessandro Amicarelli. Frihet för religion och tro skyddar de troendes rätt att leva sina liv i enlighet med sina övertygelser, inom gränser, och detta inkluderar även vissa metoder som rör sociala traditioner och mattraditioner, vilket till exempel är fallet med halal- och kosherpreparat.
Det har förekommit fall av förslag som syftar till att förbjuda halal- och kosherförfaranden som argumenterar om rättigheterna för djur som enligt förtalare av dessa traditioner är utsatta för överdriven grymhet.
Prof. Vasco Fronzoni är docent vid Università telematica Pegaso i Italien, är specialist på sharialagar och islamiska marknader, och han är även ledande revisor för kvalitetsledningssystem, specialiserad på halalsektorn vid Halal Research Council of Lahore och är medlem i Europeiska federationens vetenskapliga kommitté för trosfrihet.
F: Prof. Fronzoni vilka är de främsta skälen som de som försöker förbjuda halalpreparat och i allmänhet slakt enligt halaltraditioner?
S: De främsta skälen till förbudet mot rituell slakt enligt kosher-, shechita- och halalreglerna hänför sig till idén om djurskydd och för att så mycket som möjligt lindra djurens psykiska och fysiska lidande i avlivningsprocedurerna.
Vid sidan av detta huvudsakliga och deklarerade skäl ser vissa judar och muslimer också en önskan att bojkotta eller diskriminera sina samhällen, på grund av sekularistiska attityder eller i vissa fall motiverad av önskan att skydda andra majoritetsreligioner.
F: Är enligt din åsikt ett brott mot muslimernas rättigheter, och i fallet med kosher, judarnas rättigheter, att förbjuda deras slakttraditioner? Människor av alla trosriktningar och icke-troende får tillgång till kosher- och halalmaten och detta är inte begränsat till människor från den judiska och islamiska religionen. Borde inte människor som tillhör den judiska och islamiska religionen tillåtas slakta enligt deras religiösa lagar och förordningar som har funnits i flera århundraden eftersom detta garanteras av deras mänskliga rättigheter? Att förbjuda dessa traditioner skulle inte också innebära att kränka rätten för människor från det bredare samhället att få tillgång till en matmarknad som de själva väljer?
Enligt min åsikt ja, att förbjuda en typ av religiös slakt är en kränkning av religionsfriheten, för medborgare och till och med bara för invånare.
Rätten till mat måste utformas som en grundläggande och mångdimensionell mänsklig rättighet, och den är inte bara en väsentlig del av medborgarskapet, utan också en förutsättning för själva demokratin. Den kristalliserades redan med FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948 och är idag erkänd av många internationella mjuka rättskällor och garanteras också av olika konstitutionella stadgar. Vidare utfärdade FN:s kommitté för ekonomiska, kulturella och sociala rättigheter 1999 ett specifikt dokument om rätten till adekvat mat.
Enligt detta tillvägagångssätt måste rätten till adekvat mat förstås både i termer av livsmedelssäkerhet och livsmedelssäkerhet och omfattar ett kriterium som inte bara är kvantitativt, utan framför allt kvalitativt, där näring inte bara representerar näring, utan säkerställer människors värdighet. och är sådan endast om den överensstämmer med religiösa diktat och kulturella traditioner i det samfund som ämnet tillhör.
I denna mening framstår det som upplysande att domstolen i Europeiska unionen Strasbourg har erkänt sedan 2010 (HUDOC – Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter, ansökan nr. 18429/06 Jakobski mot Polen) det direkta sambandet mellan iakttagandet av särskilda kostkrav och uttrycket av trosfrihet enligt art. 9 i Europakonventionen.
Till och med den belgiska författningsdomstolen nyligen, samtidigt som han betonade att förbudet mot slakt utan bedövning svarar mot ett socialt behov och står i proportion till det legitima syftet att främja djurens välbefinnande, erkände han att ett förbud mot denna typ av slakt innebär en begränsning av religionsfriheten. Judar och muslimer, vars religiösa normer förbjuder konsumtion av kött från bedövade djur.
Att tillåta riktad tillgång till mat och rätt matval är därför ett effektivt verktyg för att skydda rätten till religionsfrihet, eftersom det hjälper troende att orientera sig på matmarknaden och att välja matprodukter som överensstämmer med deras religiösa behov.
Vidare bör det noteras att de kvalitetsstandarder som ställs av Halal- och Kosher-ackrediteringsreglerna är särskilt stränga och säkerställer en produkt av hög kvalitet, med strängare krav än de normala standarder som föreskrivs till exempel för BIO-certifiering. Det är av denna anledning som många konsumenter, varken muslimska eller judar, köper dessa produkter eftersom de prioriterar folkhälsan och de anser att det är ett viktigt steg för att uppnå livsmedelssäkerhet, garanterad av den befintliga kvalitetskontrollen av livsmedel i den judiska och muslimska sfären.
F: Administrativa organ, såväl som domstolar, var tvungna att handlägga fall som rörde halal- och koshermat, såväl som med påståenden från vegetarianer och veganer. Kan du nämna vilka de viktigaste juridiska frågorna är i samband med halalslakten?
A: Vad händer i Europa är paradigmatiskt att svara på denna fråga.
Förordning 1099/2009/EG införde preliminära bedövningsmetoder och förfaranden, som kräver att djur avlivas först efter att man förlorat medvetandet, ett tillstånd som måste bibehållas tills döden. Dessa normer står dock i kontrast både med den judiska religiösa traditionen och med åsikten hos majoriteten av muslimska lärda, som kräver ett vaksamt och medvetet tillstånd av djuret som måste vara intakt vid tidpunkten för slakten, samt en fullständig blödning. av kött. När det gäller religionsfrihet ger dock förordningen från 2009 varje medlemsstat en viss grad av subsidiaritet i förfarandena, vilket ger artikel 4 i förordningen ett undantag för att tillåta de judiska och muslimska samfunden att utföra rituell slakt.
En balans görs mellan behovet av de former av rituell slakt som är typiska för judendomen och islam med de huvudregler som är inriktade på en idé om skydd och djurs välbefinnande under avlivning. Därför tillåter eller förbjuder den statliga lagstiftningen då och då, styrd av ögonblickets politiska riktning och efterfrågad av lokal opinion, religiösa samfund från att få tillgång till mat på ett sätt som överensstämmer med deras övertygelse. Det händer alltså att det i Europa finns stater som Sverige, Norge, Grekland, Danmark, Slovenien, i praktiken i Finland och delvis Belgien som har tillämpat ett förbud mot rituell slakt, medan andra länder tillåter det.
Enligt min uppfattning, och jag säger detta som jurist och som djurvän, får parametern inte kretsa enbart kring begreppet djurskydd vid avlivning, vilket till en början kan verka som ett motsägelsefullt och till och med hycklande begrepp och som inte anser att t.o.m. bekännelseriterna är orienterade i denna mening. Omvänt måste parametern också vara inriktad på konsumenternas hälsa och i marknadernas intresse. Det är ingen mening att förbjuda rituell slakt på ett territorium men sedan tillåta import av rituellt slaktat kött, det är bara en kortslutning som skadar konsumenten och den inre marknaden. I själva verket förefaller det mig inte vara en slump att i andra länder, där religiösa samfund är fler och framför allt där halal- och kosherförsörjningskedjan är mer utbredd (producenter, slakterier, bearbetnings- och försörjningsindustrier), begreppet djur välfärden tänker annorlunda. Faktum är att i dessa verkligheter där konsumenternas efterfrågan är mer betydande, där det finns många arbetare i sektorn och där det finns en rotad och strukturerad marknad även för export, är rituell slakt tillåten.
Låt oss titta på Storbritannien. Här representerar den muslimska befolkningen mindre än 5% men konsumerar över 20% av köttet som slaktas på det nationella territoriet, och det halal-slaktade köttet representerar 71% av alla djur som slaktas i England. Därför konsumerar mindre än 5 % av befolkningen mer än 70 % av de slaktade djuren. Dessa siffror utgör en betydande och inte försumbar del för den inhemska ekonomi, och den frikostighet som den engelska lagstiftaren visar när det gäller att tillåta rituell slakt måste inskrivas i respekt för religionsfriheten, men säkerligen i termer av marknadsekonomi och konsumentskydd.
F: Prof. Fronzoni du är en akademiker som ger råd till nationella institutioner och som känner till de befintliga religiösa samfunden i Europa och i synnerhet i Italien. Att äta halal har blivit normen för många människor, inte nödvändigtvis muslimer, men när man hör om "sharia" är många människor i väst fortfarande tvivelaktiga och misstänksamma, även om sharia är en muslimsk motsvarighet till de kristna kanonlagarna. Behöver människor och de statliga institutionerna lära sig mer om halal och sharia i allmänhet? Behöver skolor och akademi i väst göra mer även i detta avseende? Räcker det som görs när det gäller att utbilda allmänheten och ge råd till regeringar?
S: Naturligtvis är det i allmänhet nödvändigt att veta mer, eftersom kunskap om den andre leder till medvetenhet och förståelse, steget före inkludering, medan okunnighet leder till misstro, vilket utgör steget omedelbart före rädsla, vilket kan leda till oordnade och irrationella reaktioner (radikalisering å ena sidan och islamofobi och främlingsfientlighet å andra sidan).
Religiösa föreningar, särskilt muslimska, gör väldigt lite för att göra sina traditioner och behov kända för allmänheten och regeringarna, och detta är verkligen ett kritiskt element och deras fel. För att bli hörd behöver du naturligtvis öron som är villiga att göra det, men det är också sant att många muslimer som lever i diasporan måste sträva efter att delta mer i det nationella livet och att bete sig som medborgare, inte som utlänningar.
Att vara fäst vid sitt ursprung är lovvärt och nyttigt, men vi måste notera att skillnader i språk, vanor och religion inte är ett hinder för inkludering och att det inte finns någon motsättning mellan att leva i väst och att vara muslim. Det är möjligt och även lämpligt att uppmuntra integrationsprocessen, och detta kan göras genom att dela med sig av identitet, med utbildning och med respekt för reglerna. De som är utbildade förstår att man måste acceptera andra, trots deras olikheter.
Jag tycker också att nationella institutioner och politiker bör söka mer tekniska råd från dem som känner till båda världarna.
F: Har du några förslag och råd till dem som försöker förbjuda halalproduktioner i väst?
S: Mitt förslag går alltid i betydelsen kunskap.
Å ena sidan bör de fundamentalistiska fördomarna hos vissa idéer om djuraktivism jämföras med de attityder om djurskydd som finns i de judiska och muslimska traditionerna, som regelbundet ignoreras men som finns.
Å andra sidan, genom att göra en intresseavvägning som inte alltid är lätt, bör det noteras att en ny innebörd av principen om religionsfrihet har vuxit fram, som rätten att få tillgång till adekvat mat på ett konfessionellt sätt. Därför måste det implementeras en ny konfiguration av principen om trosfrihet håller därför på att dyka upp som rätten att få tillgång till adekvat mat i linje med de biktord som rituell slakt, enligt en särskild deklination som syftar till den ekonomiska hållbarheten för producenter och konsumenter och även när det gäller livsmedelssäkerhet.
