Pilar Allué-dagen

Den 30 maj 1989 avkunnade EU-domstolen (CJEU) sin dom i ett mål om förhandsavgörande av spanska medborgaren Pilar Allué.

Allué var anställd som lärare i främmande språk (lettore) vid Università Degli studi di Venezia och hade ifrågasatt en italiensk lag enligt vars villkor hon och hennes Lettori-kollegor kunde anställas på ettåriga kontrakt med möjlighet till upp till 5 förnyelser. Eftersom ingen sådan begränsning av anställningstiden tillämpades på italienska medborgare, fann domstolen att gränsen var diskriminerande. Det var ett enkelt, öppet och stängt fall vars genomförande endast krävde Italien att omvandla de årliga Lettori-kontrakten till tills vidare, med ersättning kopplad som tidigare till löneskalan för motsvarig italiensk lärarpersonal.

Istället för att firas som milstolpedagen då rätten till jämställd behandling med italienska kollegor vann, är den 30 maj 1989 historisk för den icke-nationella Lettori-lärarkåren av helt olika anledningar. Det markerar utgångspunkten för att mäta varaktigheten av Italiens bristande efterlevnad av Lettori-diskrimineringsstraffen från EU-domstolen. Den bristande efterlevnaden kvarstår till idag trots 3 efterföljande positiva avgöranden i en rättstvist som härrör direkt från den avgörande domen från 1989. Som sådan är det det längsta pågående brottet mot bestämmelsen om fri rörlighet i fördraget som har gjorts.

Italien tolkade Allué-domen från 1989 som att man tolererar årskontrakt samtidigt som gränsen för antalet förnyelser olagliggörs. Genom att vända sig till EU-domstolen tar tid och pengar, Allué bestred Italiens restriktiva läsning. Det efterföljande avgörandet från 1993 klargjorde bortom all tvetydighet att betydelsen av det tidigare avgörandet var att utländsk lärare hade rätt till de tillsvidarekontrakt som italienska medborgare åtnjuter.

En efterföljande italiensk lag från 1995 medgav de tillsvidarekontrakten. Men för att sänka kostnaderna för domen för universiteten omklassificerade lagen samtidigt Lettori som icke-undervisande, teknisk och administrativ personal och tog på avgörande sätt bort parametern för italienska lärarfakulteten som grund för att fastställa löner och de ekonomiska uppgörelserna för den tillbakadaterade rekonstruktionen av karriärer under Allué.

Det föll på EU-kommissionen nu som fördragens väktare och den tillhörande rättspraxis från EU-domstolen att förfölja Italien för att inte ha genomfört Allué. I intrångsmål kommissionen mot Italien domstolen fann för kommissionen 2001. För att den domen inte hade genomförts tog kommissionen därefter ett verkställighetsmål som domstolen avgjorde 2006.

Verkställighetsåtgärden var särskilt högprofilerad av lättbegripliga skäl. I en demonstration av hur allvarligt den såg på den ihållande diskrimineringen av Lettori bad kommissionen domstolen att ålägga Italien en dagsböter på 309,750 XNUMX euro.

Italien antog en lag i sista minuten som gjorde det möjligt att återuppbygga Lettori-karriärer med hänvisning till minimiparametern för deltidsforskare eller bättre parametrar som tidigare vunnits. Även om domstolen fann Italien skyldigt vid den angivna tidsfristen för efterlevnad, ansåg domstolen att bestämmelserna i lagen kunde avhjälpa diskrimineringen och avstod från de rekommenderade dagsböterna.

Hotet om böter togs bort, Italien misslyckades därefter med att genomföra lagen. Under täckmanteln av en symbolisk efterlevnad fortsatte universiteten att hålla inne de förlikningar och avtalsvillkor som domstolen ansåg vara tillfredsställande.

Det förtvivlade med Lettori att den långa raden av rättstvister till slut hade misslyckats med att leverera rättvisa. En känsla av att Italien skulle överlista EU-lagstiftningen oavsett vilka åtgärder som vidtogs för att få upprättelse. Den 30 maj 1989 blev synonymt med Pilar Allué-dagen, ett riktmärke från vilket man kan mäta hur länge en oförsonlig medlemsstat kunde undgå sina fördragsförpliktelser.

När det stod klart att domen från 2006 inte genomfördes vidtog kommissionen ytterligare åtgärder. Ett pilotförfarande (en mekanism som infördes för att lösa tvister i godo med medlemsstaterna och förhindra att överträdelseförfaranden vänds) inleddes 2011. Under de följande 10 åren lyckades det markant inte uppnå sitt syfte. Kommissionen inledde ett egentligt överträdelseförfarande i september 2021.

En rikstäckande folkräkning av Lettori, som sträckte sig över universitet från Trieste till Catania, hade till kommissionens tillfredsställelse dokumenterat att EU-domstolens avgöranden inte genomfördes. En parlamentarisk fråga till kommissionen undertecknad av 8 parlamentsledamöter var helt klart också inflytelserik. Notera att italienska universitet fick generös finansiering från Europa och att Italien hade fått den största andelen av Covid Recovery Fund. ledamöterna ifrågasatte på ett skarpt sätt varför Italien inte skulle återgälda och uppfylla sina skyldigheter enligt EU-lagstiftningen gentemot Lettori.

Som svar på intrångsförfarandet gjordes en bestämmelse i Italiens finanslag för slutet av året för att frigöra medel på 43 miljoner euro till universiteten för att medfinansiera de uppgörelser som Lettori är skyldiga för återuppbyggnad av karriären. Ett nyligen skrivet brev från ministeriet för högre utbildning gav universitetsrektorer fram till den 31 maj att kvantifiera och kommunicera ut pengarna.

För Lettori-firandet av Pilar Allué-dagen i år inkapslade sammanträffandet av tidsfristen den 31 maj och domen från EU-domstolen den 30 maj 1989 den 33-åriga historien av att kämpa för rättigheter som borde vara automatiska enligt fördraget. Aldrig ett firande, Pilar Allué Day har istället genom åren blivit mått på Lettoris motståndskraft i deras maratonsträvan efter rättvisa.

Denna motståndskraft kommer att testas ytterligare. Illavarslande är att planen för beräkningen av bosättningar legitimerar de metoder som föreskrivs i den kontroversiella Gelmini-lagen från 2010, en lag som effektivt upphäver 2006 års verkställighetsdom och avsevärt minskar Italiens ansvar gentemot Lettori.

Överträdelseförfaranden tjänar till att upprätthålla EU-lagstiftningen. För att få ett slut på den längsta överträdelsen av bestämmelsen om paritet i behandling som finns, bör kommissionen påminna Italien om att nationell lagstiftning inte kan upphäva EG-domstolens bindande rättspraxis.