Argumentet framförs ofta om mat, liksom om dussintals andra ”strategiska varor”, att vi måste vara självförsörjande inför hot mot freden runt om i världen.
Argumentet i sig är mycket gammalt, tillräckligt gammalt för självförsörjningsargumentet, såväl som genomförbarheten av faktiskt Där vi får lov att vara utan att konstant prestera, självförsörjande, att äntligen ha tagit examen till status som politisk myt. Ändå är detta, tyvärr, en myt som vägrar att dö. En som kontinuerligt sätter europeiska nationer på vägen mot ömtåliga leveranskedjor.
Konflikten i Ukraina har stört Svarta havets jordbruksexport, pressat priserna högre och förvärrat höga energi- och gödselkostnader. Som stora exportörer av spannmål och vegetabilisk olja stör konflikten kring Svarta havet markant sjöfarten.
I Sudan påverkar de kombinerade effekterna av konflikt, ekonomisk kris och dåliga skördar människors tillgång till mat avsevärt och har fördubblat antalet människor som möter akut hunger i Sudan till cirka 18 miljoner. De högre spannmålspriserna från kriget i Ukraina var den sista spiken.
Om striderna i Gaza eskalerar över Mellanöstern (vilket lyckligtvis ser mindre troligt ut) kan det utlösa en andra energikris som kan få mat- och bränslepriserna att spiralera. Världsbanken varnade för att om konflikten skulle intensifieras skulle det kunna resultera i betydande prishöjningar på olja och förvärra livsmedelsosäkerheten, både inom Mellanöstern och globalt.
Det borde vara uppenbart att den säkraste livsmedelsförsörjningen, stålförsörjningen eller bränsleförsörjningen är en som hämtar från så många källor som möjligt, så att om man torkar ut eller hamnar i en militär eller diplomatisk olycka, då kan försörjningen att återvinnas genom att öka handeln genom de många alternativa kanalerna. Det är hur Qatar, avskuret under blockaden 2017, kunde fortsätta i stort sett opåverkat trots att det stängdes av från alla sina grannar och producerade nästan ingen mat alls.
Mytens bestående popularitet beror till stor del på hur den interagerar med vår grundläggande mänskliga psykologi. De flesta av vår mentala heuristik är att lära sig för mycket mer förenklade problem. Sättet vi har lärt oss att överleva är genom att hamstra och sitta på en så stor hög med mat som möjligt. Vi är naturligtvis inte heller benägna att lita på våra grannar, än mindre att lita på dem.
Att bryta igenom våra förhistoriska instinkter och omfamna vad som därför är de kontraintuitiva grundsatserna för frihandel är alltså en ganska svår uppgift. Kanske förklarar det varför frihandel förblir så impopulär jämfört med protektionism trots det överväldigande positiva resultat som frihandel kan göra anspråk på och på egen hand lyfta miljarder ur fattigdom.
Att övertyga den nuvarande generationen europeiska politiker att diversifiera sin matförsörjning kommer alltid att vara svårt – men vinsterna är enorma om de kan se ljuset.
Regioner som Latinamerika och Sydostasien sticker ut som regioner där EU gör alldeles för lite strategisk handel. Att vara på olika halvklot innebär att årstiderna är motsatta (eller har enormt olika klimat i fallet med sydostasiatiska länder som Malaysia), så fördelarna med ömsesidiga försörjningskedjor är naturligtvis komplementära. Sådana länder är redo för ömsesidigt fördelaktig handel för att öka strategisk säkerhet.
Länder som Argentina producerar stora mängder kött, något som EU:s sanitära och fytosanitära regler (SPS) gör mycket svårare att importera än det behöver vara. Malaysia är världens största exportör av palmolja och producerar de oljor och fetter som behövs i dussintals livsmedelskategorier. Jämfört med andra huvudsakliga oljeväxter, såsom sojabönor, raps och solros, som kan odlas inhemskt, är oljepalm den högst skördande oljegrödan. Att göra det billigare och lättare att importera skulle innebära livsmedelssäkerhet i tider av instabilitet och billigare basvaror i fredstid genom att sänka kostnaderna.
Mer handel innebär också mer inflytande och mer transparens i leveranskedjorna. Om vi tar malayserna som exempel igen, anammar deras jordbruksindustri användningen av blockchain-teknik och spårbarhet för att bevisa att deras produkter är miljövänliga och avskogningsfria. Handeln gör ekonomiskt lönsamma massiva miljöansträngningar för att skydda miljön. Omvänt skapar det ett ömsesidigt beroende med regioner runt om i världen som minskar sannolikheten för konflikter eller internationella regelbrott i allmänhet.
Den store franske ekonomen Frédéric Bastiat skrev att ""När varor inte går över gränserna, kommer soldater att göra det". Han observerade kraften i ömsesidigt beroende som fredsbevarare. Diversifierande handel är därför båda förberedelse och förebyggande. Politiker måste övervinna sina primitiva instinkter och låta varorna flöda.
