En konferens i Europaparlamentet för att göra världen bättre
De sociala och humanitära aktiviteterna av religiösa minoritets- eller trosorganisationer i EU är användbara för europeiska medborgare och samhälle men ignoreras alltför ofta av politiska ledare och media.
Detta var budskapet som sändes av ett brett spektrum av talare med olika religiösa och övertygande bakgrunder på Toppmöte om tro och frihet III värd i Europaparlamentet i Bryssel den 18 april.
Dessa minoritetsorganisationers arbete med deras medvetenhet om klimatförändringar eller antinarkotikakampanjer, deras hjälpprogram till flyktingar och hemlösa, på platser för jordbävningar och andra naturkatastrofer, förtjänar dock att lyftas fram, erkännas och kännas för att undkomma osynlighet och ibland ogrundad stigmatisering.
Inom ramen för denna konferens använde jag debatttiden till att dela några synpunkter och reflektioner ur ett människorättsperspektiv som jag sammanfattar på ett strukturerat sätt härefter.
Religiösa eller trosorganisationers sociala och humanitära aktiviteter ignoreras och tystas ned
De många presentationerna av talespersoner för minoritetsreligiösa och filosofiska organisationer som berikade denna konferens belyste vikten och effekten av deras humanitära, välgörenhets-, utbildnings- och sociala aktiviteter för att göra världen till en bättre plats att leva på. De har också visat att de är användbara för Europeiska unionens stater som inte kan lösa alla sociala problem ensamma utan bidraget från denna del av det civila samhället.
Det finns dock praktiskt taget inga spår av deras verksamhet i media. Vi kan undra över de bakomliggande orsakerna till denna situation. Socialt arbete är en form av offentliga och synliga uttryck för dessa organisationer. Att uttrycka sin personliga tro genom att bidra till dessa aktiviteter stör ingen. Men att göra det i en religiös enhets namn uppfattas ibland av sekulära rörelser och deras politiska reläer som konkurrenskraftiga med deras filosofiska övertygelser och som en potentiell fara för återkomsten av inflytandet från historiska kyrkor som i århundraden har dikterat deras lag till stater. och deras suveräner. Mediekanalerna genomsyras också av denna kultur av sekularisering och neutralitet.
I skuggan av denna misstro misstänks religiösa eller filosofiska minoriteter av samma aktörer, men också av dominerande kyrkor, för att använda sina sociala och humanitära aktiviteter som ett verktyg för offentlig självreklam och för att locka nya medlemmar. Sist men inte minst har vissa minoriteter befunnit sig i mer än 25 år på svarta listor över så kallade skadliga och oönskade "kulter" som utarbetats och godkänts av ett antal EU-stater och spridits brett av media. Men i internationell rätt existerar inte begreppet "kult". Vidare bör den katolska kyrkan komma ihåg att den berömda Moder Teresa i Indien, trots sitt Nobels fredspris, anklagades för att vilja konvertera de orörliga, och andra, till kristendomen på sina katolska sjukhus och utbildningsinstitutioner.
Vad det handlar om här är yttrandefriheten för religiösa eller filosofiska minoritetsgrupper som kollektiva och synliga enheter, vilka inte döljer sin identitet i det offentliga rummet.
Dessa trosbaserade organisationer ses som "oönskade" i vissa europeiska länder och anses vara ett hot mot den etablerade ordningen och rätttänkandet. Reaktionen är då i politiska kretsar och i media att tiga om sin konstruktiva sociala och humanitära verksamhet som om de aldrig hade funnits. Eller, genom aktivism som är fientlig mot dessa rörelser, framställs de i ett helt negativt ljus, som "det är otillbörlig proselytism", "det är att rekrytera nya medlemmar bland offren", etc.
Mot mer inkluderande samhällen i Europeiska unionen
Dubbelmoral måste i grunden undvikas i den politiska och mediala behandlingen av det civila samhällets aktörer för att undvika alla skadliga spänningar och fientlighet mellan sociala grupper. Segregation som leder till fragmentering av samhället och separatism föder hat och hatbrott. Inkludering ger respekt, solidaritet och social fred.
Täckningen av sociala, välgörande, utbildningsmässiga och humanitära aktiviteter för religiösa och filosofiska grupper måste vara rättvis. Rättvisa måste ske, till dess verkliga värde och utan fördomar, mot alla som bidrar till välfärden för medborgarna i Europeiska unionen.
