Europarådet har hamnat i ett allvarligt dilemma mellan två av sina egna konventioner som innehåller texter baserade på förlegad diskriminerande politik från första delen av 1900-talet och de moderna mänskliga rättigheter som FN främjar. Detta blir allt tydligare i takt med att en kontroversiell text som utarbetats av Europarådets kommitté för bioetik skulle slutgranskas. Det verkar som att Europarådets kommittéer har blivit bundna genom att de måste genomdriva konventionstext som i praktiken förevigar en Eugenikspöke i Europa.
Europarådets styrkommitté för mänskliga rättigheter sammanträdde torsdagen den 25 november för att bland annat få information om arbetet i dess närmaste underordnade organ, kommittén för bioetik. Närmare bestämt kommittén för bioetik i förlängningen av Europarådet Konventionen om mänskliga rättigheter och biomedicin hade utarbetat ett eventuellt nytt rättsligt instrument som reglerar skyddet av personer vid användning av tvångsmedel inom psykiatrin. Det skulle slutföras vid kommitténs möte den 2 november.
I arbetet med att utarbeta detta eventuella nya rättsliga instrument (tekniskt sett är det ett protokoll till en konvention) har det utsatts för fortsatt kritik och protester från ett brett utbud av fester. Detta inkluderar från FN:s särskilda procedurer, FN:s råd för mänskliga rättigheter, Europarådets egen kommissionär för mänskliga rättigheter, rådets parlamentariska församling och ett flertal organisationer och experter som försvarar rättigheterna för personer med psykosociala funktionsnedsättningar.
Utkast till text presenteras för styrkommittén för mänskliga rättigheter
Sekreteraren för kommittén för bioetik, Laurence Lwoff, presenterade i torsdags styrkommittén för mänskliga rättigheter beslutet från kommittén för bioetik att inte göra en slutlig diskussion om texten och rösta för dess behov och efterlevnad av internationella mänskliga rättigheter. Officiellt förklarades det som en förändring av omröstningen. Istället för att ta slutgiltig ställning till godkännandet eller antagandet av det utkastade protokollet beslutades att kommittén skulle rösta om huruvida den skulle skicka den utarbetade texten till rådets beslutande organ, ministerkommittén, ”med en sikte på ett beslut." Detta noterades av styrkommittén för mänskliga rättigheter.
Kommittén för bioetik hade godkänt detta med majoritetsröst under sitt möte den 2 november. Det var inte utan några kommentarer. Den finska ledamoten av kommittén, Mia Spolander, röstade för överföringen av det utarbetade protokollet, men påpekade att "Detta är inte en omröstning om antagandet av texten till utkastet till tilläggsprotokoll. Den här delegationen röstade för överföringen, eftersom vi ser att under rådande omständigheter kan denna kommitté inte gå vidare utan ytterligare vägledning från ministerkommittén.”
Hon tillade att även om man behöver nödvändiga rättsliga skydd för de personer som utsatts för ofrivillig placering och ofrivillig behandling inom psykvården kan man "inte bortse från den omfattande kritik som detta utkast har utsatts för." Kommitténs ledamöter från Schweiz, Danmark och Belgien gjorde liknande uttalanden.
Ordföranden för kommittén för bioetik, Dr Ritva Halila berättade The European Times att ”Den finska delegationen uttryckte sina åsikter även med hänsyn till olika synpunkter som skickats till regeringen från olika parter. Det finns naturligtvis olikheter i åsikter och åsikter, som i alla svåra frågor som måste lösas i utvecklingen av nationell lagstiftning.”
Kritik mot utarbetad text
Mycket av kritiken mot Europarådets eventuella nya rättsliga instrument hänvisar till det paradigmskifte i synsätt och behovet av dess genomförande som skedde i och med antagandet 2006 av det internationella fördraget om mänskliga rättigheter: Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Konventionen hyllar mänsklig mångfald och mänsklig värdighet. Dess huvudbudskap är att personer med funktionsnedsättning har rätt till hela spektrumet av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter utan diskriminering.
Huvudkonceptet bakom konventionen är en övergång från en välgörenhetsorganisation eller en medicinsk syn på funktionshinder till ett synsätt på mänskliga rättigheter. Konventionen främjar fullt deltagande av personer med funktionsnedsättning på alla livets områden. Den utmanar seder och beteende baserat på stereotyper, fördomar, skadliga metoder och stigmatisering som rör personer med funktionsnedsättning.
Dr Ritva Halila berättade The European Times att hon insisterar på att det utarbetade nya rättsliga instrumentet (protokollet) inte alls strider mot FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (UN CRPD).
Dr. Halila förklarade att "Sjukdomen är ett tillstånd, akut eller kroniskt, som är baserat på kroppens förändring och kan antingen botas eller åtminstone lindras. Funktionsnedsättning är ofta ett stabilt tillstånd hos en person som vanligtvis inte behövs för att bli botad. Vissa psykiatriska sjukdomar kan orsaka psykiska eller psykosociala funktionshinder, men de flesta personer med funktionshinder faller inte i kategorin för detta protokoll."
Hon tillade att "Omfattningen av FN:s CRPD är mycket bred. Den bygger inte på medicinsk diagnos utan ofta stabila oförmåga och behov av stöd för att kunna leva ett så normalt liv som möjligt. Dessa uttryck blandas men de är inte desamma. CRPD kan också omfatta personer med kroniska psykiatriska störningar som också kan orsaka – eller kan vara baserade på – funktionshinder, men inte alla psykiatriska patienter är funktionshindrade."
Det gamla vs nya begreppet funktionshinder
Detta handikappbegrepp att det är ett tillstånd som är inneboende hos personen är dock precis vad UN CRPD syftar till att hantera. Den falska uppfattningen att personen för att anses kunna försörja sig själv måste ”botas” från funktionsnedsättningen eller åtminstone minskas så mycket som möjligt. I den äldre synvinkeln beaktas inte miljöförhållanden och funktionshinder är ett individuellt problem. Personer med funktionsnedsättning är sjuka och måste fixas för att nå normalitet.
De mänskliga rättigheternas syn på funktionshinder som antagits av FN är att erkänna personer med funktionsnedsättning som subjekt för rättigheter och staten och andra som har ansvar att respektera dessa personer. Detta förhållningssätt sätter personen i centrum, inte hans/hennes funktionsnedsättning, och erkänner värderingarna och rättigheterna för personer med funktionsnedsättning som en del av samhället. Den ser på hindren i samhället som diskriminerande och tillhandahåller sätt för personer med funktionsnedsättning att klaga när de ställs inför sådana hinder. Denna rättighetsbaserade syn på funktionshinder drivs inte av medkänsla, utan av värdighet och frihet.
Genom detta historiska paradigmskifte skapar FN:s CRPD ny mark och kräver nytänkande. Dess implementering kräver innovativa lösningar och lämnar tidigare synpunkter bakom sig.
Dr Ritva Halila specificerade till The European Times att hon läst artikel 14 i FN:s CRPD under de senaste åren flera gånger i samband med utarbetandet av protokollet. Och att "I artikel 14 i CRPD betonar jag hänvisningen till lag i inskränkningar av personlig frihet och garantier för att skydda rättigheterna för personer med funktionsnedsättning."
Dr. Halila noterade att "Jag håller helt med om innehållet i denna artikel, och jag tror och tolkar att det inte finns någon oenighet med det utkastade protokollet från kommittén för bioetik, även om FN:s kommitté för personer med funktionsnedsättning har tolkat denna artikel på ett annat sätt. Jag har diskuterat detta med flera personer, människorättsadvokater och personer med funktionsnedsättning inklusive, och såvitt jag förstår har de kommit överens om detta med dem [FN:s CRPR-kommitté].”
FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning som en del av den offentliga utfrågningen 2015 utfärdade ett omisskännligt uttalande till Europarådets bioetikkommitté att "ofrivillig placering eller institutionalisering av alla personer med funktionshinder, och särskilt av personer med intellektuella eller psykosociala funktionshinder, inklusive personer med "psykiska störningar", är förbjudet i internationell rätt enligt artikel 14 i konventionen, och utgör godtyckliga och diskriminerande frihetsberövanden för personer med funktionsnedsättning eftersom det utförs på grundval av faktisk eller upplevd funktionsnedsättning. ”
FN-kommittén påpekade vidare för kommittén för bioetik att konventionsstaterna måste "avskaffa policyer, lagstiftande och administrativa bestämmelser som tillåter eller utför tvångsbehandling, eftersom det är en pågående kränkning som finns i lagar om mental hälsa över hela världen, trots empiriska bevis som indikerar dess bristande effektivitet och åsikter från människor som använder mentalvårdssystem som har upplevt djup smärta och trauma som ett resultat av tvångsbehandling.”
De föråldrade konventionstexterna
Europarådets kommitté för bioetik fortsatte dock utarbetandet av det nya möjliga rättsliga instrumentet med hänvisning till en text som kommittén själv hade formulerat 2011 med titeln: "Uttalande om FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning". Uttalandet i sin nyckelpunkt verkar röra FN:s CRPD, men i verkligheten beaktar endast kommitténs egen konvention, konventionen om mänskliga rättigheter och biomedicin, och dess referensverk – Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter.
Konventionen om mänskliga rättigheter och biomedicin, artikel 7 beskriver skyddsvillkor som behöver finnas om en person som har en psykisk störning av allvarlig karaktär utsätts för tvångsmedel inom psykiatrin. Artikeln är en konsekvens och ett försök att begränsa den skada som kan orsakas om Europakonventionen om mänskliga rättigheters artikel 5 genomförs i bokstavlig mening.
Den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, som utarbetades 1949 och 1950, tillåter att "personer som inte är sunda sinnet" berövas på obestämd tid utan någon annan anledning än att dessa personer har en psykosocial funktionsnedsättning. Texten var formulerad av representant för Storbritannien, Danmark och Sverige, ledd av britterna att auktorisera Eugenics orsakade lagstiftning och praxis som fanns i dessa länder vid tidpunkten för utformningen av konventionen.
"På samma sätt som konventionen om mänskliga rättigheter och biomedicin måste det erkännas att den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter (ECHR) är ett instrument som härrör från 1950 och EKMR-texten speglar en försummelse och föråldrad syn på rättigheterna för personer med funktionsnedsättning. "
Catalina Devandas-Aguilar, FN:s specialrapportör för rättigheter för personer med funktionsnedsättning
"När det görs ansträngningar över hela världen för att reformera politiken för mental hälsa kommer det till vår förvåning att Europarådet, en stor regional människorättsorganisation, planerar att anta ett fördrag som skulle vara ett bakslag för att vända all positiv utveckling i Europa och sprida en kylande effekt på andra håll i världen."
FN:s experter, i ett uttalande av den 28 maj 2021 till Europarådet. Undertecknad av bland annat specialrapportören för rättigheter till högsta möjliga fysiska och psykiska hälsa, specialrapportören för rättigheter för personer med funktionshinder och FN:s CRPD-kommitté
